I världsekonomin avlöser nu de ekonomiska kriserna varandra. Europa kämpar för fullt med att rädda oss ur eurokrisen och rapporter om hanteringen av densamma når oss flera gånger dagligen. Konstigt vore det annars. Samtidigt pågår tusentals andra kriser i Sverige. Det är kriser av helt annan karaktär men som också förtjänar att belysas.
Det är fråga om de livskriser som drabbar barn och unga samt anhöriga i samband med att unga människor drabbas av psykisk ohälsa. Det är ingen hemlighet att ett av vår tids största samhällsproblem är ett av de svåraste att tala om. Det är hög tid att bryta tystnaden och våga tala om hur det förhåller sig med ungas psykiska välbefinnande.
Många av oss är smärtsamt medvetna om att människor i vår omgivning lider av psykisk ohälsa. Vi är också medvetna om att hon som plågas av ätstörningar, vännen som äter antidepressiva läkemedel eller klasskompisen som skär sig, dessvärre inte är ensamma om att befinna sig i sådana situationer. Den psykiska ohälsan ökar bland unga. I varje skolklass finns i genomsnitt två flickor som skär sig och en som har ätstörningar.
På tio år har utskrivningen av antidepressiv medicin ökat med 40 procent och självmordsförsöken fortsätter att öka bland 15 - 25 åringar. Det är omöjligt att från samhällets sida förhålla sig passivt inför en sådan situation.
Det återstår att se vilken förmåga politiken har att lyfta oss ur eurokrisen, men en sak är säker. Politiken kommer aldrig att ensam kunna leverera lösningen på det samhällsproblem som den psykiska ohälsan bland barn och unga utgör. Ungas psykiska ohälsa visar tvärtom med obehaglig tydlighet på politikens begränsningar.
KDU välkomnar satsningar på fler vårdplatser i barn- och ungdomspsykiatrin och verkar för att samtliga elever i den svenska skolan ska ha tillgång till en kurator. Vi inser dock att problemet med ungdomars psykiska ohälsa går mycket djupare än så. För att komma till rätta med detta krävs andra lösningar.
Det krävs en familje- och skattepolitik som ger större utrymme i människors privatekonomi och som på så vis förebygger de bråk om tid och pengar som annars riskerar att leda till familjesplittring och psykisk ohälsa, men det krävs också något så drastiskt som ett värderingsskifte.
Det flesta av oss känner med de som drabbas av psykisk ohälsa och inte sällan händer det att vi ställer oss frågan ”varför gör ingen något?”. Det som vi gemensamt behöver bli bättre på, istället för att förvänta oss att staten eller kommunen ska komma nedstigande och ställa allt till rätta, är dock att fråga vad vi själva kan göra för de människor som far illa i vår omgivning.
Staten eller politiken kommer nämligen aldrig att göra oss lyckliga. Människor kan endast själva göra varandra lyckliga. Vi måste därför bli bättre på att hjälpa människa till människa och då handlar det om att främja värderingar som omtanke, medmänsklighet och människovärde.
Barn och ungas psykiska ohälsa ska bekämpas men samhället är större än staten och för att klara av att bekämpa ett av vår tids största samhällsproblem duger det inte om solidariteten börjar i riksdagen - solidariteten börjar hos dig och mig.
Christian Carlsson Andre vice ordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)
