Sverige behöver en civilkuragelag

Det är orimligt att rätten att förhålla sig likgiltig till ett drunknade barn värderas högre enligt den svenska rättsordningen än barnets rätt till hjälp. Regeringen borde förpassa utredare Olle Abrahamssons avrådande till papperskorgen och så snart som möjligt införa en svensk civilkuragelag, skriver Christian Carlsson, andre vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och juridikstuderande vid Stockholms Universitet.

Sverige saknar idag en lagstadgad skyldighet för medborgare att efter egen förmåga hjälpa en medmänniska som befinner sig i nöd. Det är fritt fram att stillatigande se på medan ett litet barn drunknar i en vattenpöl eller medan en berusad man fryser ihjäl i en snödriva utan att det får några som helst rättsliga konsekvenser för den som väljer likgiltighetens väg framför medmänsklighetens.

Denna rättsordning är inte bara oacceptabel utan också något som skiljer oss från våra nordiska grannar och flera andra europeiska länder. Många svenskar har upprörts över detta varför förslaget om en civilkuragelag, med sådan skyldighet att efter förmåga hjälpa nödställda, åter har väckts till liv.

Varje människa har ett ansvar för sig själv, men också ett ansvar för sina medmänniskor. Vi kristdemokrater har därför sedan länge drivit frågan om att införa en civilkuragelag i den svenska rättsordningen. Efter att ha fått med oss de liberala partierna i Alliansen på att utreda frågan presenterade regeringens utredare Olle Abrahamsson ett förslag till lagstiftning under våren. Utredningen SOU 2011:16 valde att avråda från en reglering, men det finns anledning att rikta skarp kritik mot Olle Abrahamssons utredning och dess avrådande.

Utredningen konstaterar visserligen att varje människa har en moralisk skyldighet att hjälpa en nödställd person, men påstår att det inte skulle föreligga något praktiskt behov av en lagstiftning. Hur det kunde komma sig att en 17 årig kvinna våldtogs i en grotta på Husbybadet inför 30 passiva vittnen eller att ett stort antal personer passivt bevittnade hur en 29 årig man sparkades till döds av tre män på Kungsgatan i Stockholm utan att det skulle ha förelegat något praktiskt behov – det låter Abrahamsson vara osagt. Sanningen är givetvis att för dessa brottsoffer förelåg alldeles uppenbart ett praktiskt behov av hjälp från omgivningen. 

Utredningens nästa argument för att avstå från lagstiftning är ett allmänt antagande om att människor som idag är obenägna att hjälpa andra ändå inte i nämnvärd grad skulle påverkas av en lagstiftning. Det stöder han på undersökningar som säger mycket litet och som starkt kan ifrågasättas på grund av dess osäkerhet. Vidare anförs att viljan att vittna skulle kunna komma att försvagas vid införandet av en svensk civilkuragelag. Om detta vet vi dock inget. Det vi vet är dock att detta inte utgjort tillräckligt starkt skäl för våra nordiska grannländer att avstå från en lagstadgad skyldighet att bistå nödställda.

Det starkaste argumentet mot en lagstiftning om man får tro utredningen själv är därför inte heller något av de ovan nämnda utan förklaras istället bäst genom följande citat (SOU 2011:16 s. 12):

”Staten bör så långt det är möjligt ge medborgarna frihet att med ansvar inför  sig själva och sina egna samveten avgöra hur de bäst ska förhålla sig  i moraliska frågor…”

Värdenihilistisk normlöshet är alltså det starka argument som ska hindra införandet av en lagstadgad skyldighet att efter förmåga hjälpa medmänniskor som befinner sig i nöd. Abrahamssons ideologiska skygglappar duger dock inte som argument mot en lagstiftning. All lagstiftning grundar sig nämligen på moral och valet att inte reglera innebär i det här fallet också ett moraliskt ställningstagande.

Det är orimligt att rätten att förhålla sig likgiltig till ett drunknade barn värderas högre enligt den svenska rättsordningen än barnets rätt till hjälp. Därför är det hög tid att bryta med Uppsala skolans värdenihilistiska makthegemoni. Det måste finnas gränser för hur oanständigt människor kan agera också i den svenska rättsordningen. Axel Hägerström må vända sig i graven – men omtanken för våra medmänniskor väger för oss kristdemokrater tyngre. Regeringen borde förpassa utredare Olle Abrahamssons avrådande till papperskorgen och så snart som möjligt införa en svensk civilkuragelag.

 

Christian Carlsson (kd)
Andre vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet,
Juridikstuderande vid Stockholms Universitet
 

Kommentera artikeln på Dagens Juridik: Sverige behöver en civilkuragelag

Annonser

2 thoughts on “Sverige behöver en civilkuragelag

  1. Hej! Jo, mina frågor som jag tänker ställa nu kan möjligen verka aningen korkade och naiva, men jag har en ung ålder (15) att skylla på.

    Följande frågor lyder:
    1. Du skriver om att andra länder har tillämpat denna regel. Hur har det funkat för dessa länder? Finns det någon statistik som visar på stärkt civilkurage?
    2.Varför tillsätta en lag som är så svår att döma efter? Vi ska väl ändå inte slösa en massa poliskraft på att jaga ”fantomskurkar” i form av vittnen, som kanske inte förstod bättre eller inte vågade ingripa?

    Okej, kom just på en sak och svarar därmed på denna själv. Möjligheten att kunna dömas avskräcker vittnet ifrån att ej ta ställning. För det är ju också så att om det är flera vittnen runtomkring, kommer ingen av dessa att inte våga reagera i och med vetskapen om att kunna bli åtalad av de andra. Fast då har jag en fråga till dig, finns det ett starkare argument mot fråga 2?

    3. Vad betyder värdenihilistisk normlöshet / och makthegemoni?

    Tacksam för svar!

  2. Hej Cissi,

    1. För det första ska man komma ihåg att begreppet ”civilkuragelag” egentligen är något missvisande. Det som jag och KD eftersträvar är en lagstadgad handlingsplikt att man efter egen förmåga ska bistå den medmänniska som befinner sig i en nödsituation. Civilkurage är per definition något som inte kan lagstadgas fram med tvång utan något som människor endast kan visa genom att agera av fri vilja.

    Det stämmer att våra nordiska grannländer och många andra länder i Europa har liknande typ av lagstiftning. Man har försökt undersöka ifall benägenheten att ingripa då andra människor befunnit sig i nödsituationer ökat sedan införandet av sådan lagstiftning. Det är dock oerhört svårt att mäta något sådant eftersom det är omöjligt att veta hur enskilda människor hade agerat i en viss nödsituation med respektive utan en sådan lag. Resultatet från undersökningar visar inte enligt SOU 2011:16 på någon markant ökning av benägenheten att ingripa, men den här typen av undersökningar är osäkra och säger därför mycket lite.

    Det är troligt att dessa lagar åtminstone har haft en viss normativ inverkan och att benägenheten att hjälpa nödställda därför sannolikt ökat i vissa fall. Framförallt så sänder lagstiftningen tydliga signaler om hur man som medborgare förväntas agera i den typ av nödsituation då en medmänniska är i behov av hjälp. I Sverige finns exempel på hur en busschaufför höll på att bli avskedad då han under arbetstid gick emellan en misshandel. Den sortens orimliga situationer skulle vi slippa med en civilkuragelag.

    2. Sverige ska införa en civilkuragelag därför att det är oacceptabelt att man exempelvis stillatigande kan se på hur en berusad man fryser ihjäl eller medan ett barn drunknar i en vattenpöl utan att rättsordningen har något som helst att säga till om. Det är helt enkelt inte anständigt vårt rättsväsende. Ytterst handlar det om hur högt vi värderar människolivet och omtanken för våra medmänniskor. Det kan i vissa fall vara svårt att döma till ansvar för den här typen av underlåtenhetsbrott men poängen med lagen är att få så många människor om möjligt att agera, inte att vi ska döma så många som möjligt till ansvar. Svårighet att döma till ansvar har inte hindrat oss från att kriminalisera underlåtenhet i andra typer av situationer. Det finns också andra brott som är svåra att döma gärningsmännen för men som vi aldrig skulle komma på tanken på att legalisera dem ändå. Våldtäkt är exempel på ett sådant brott som är svårt att bevisa och att döma någon till ansvar för – men det är självklart att det ska dömas till ansvar när brott faktiskt går att bevisa.

    3. Värdenhilism är en filosofi som säger att det inte finns något som är rätt eller fel respektive ont och gott i en objektiv mening. Uppsalaskolan är en fliosofi starkt präglad av värdenihilismen och som därför anser att moraliska omdömen om vad som är rätt och fel är något subjektivt som helst bör lämnas utanför lagstiftningen. Med makthegemoni menar jag maktdominans eller ledande ställning. Uppsalaskolans värdenhilism har starkt kommit att prägla svensk rättspolitik genom många av dess företrädares nära band till socialdemokratin. Detta gjorde exempelvis att Sverige under mycket lång tid vägrade erkänna att det fanns något som mänskliga rättigheter och svenska politiker var därför också väldigt sena med att erkänna Europadomstolens jurisdiktion i Sverige av samma anledning.

    Hoppas att du känner att du har fått bra svar på dina frågor.

    mvh

    Christian Carlsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s